Jag har sett ganska många filmer och serier med mer eller mindre lesbiska karaktärer. (Här hittar du min blogg om det) och har därmed sett x antal relationer. Det jag kommer diskutera härnäst är enbart gällande flatfilmer och det är bara det jag syftar på om inget annat anges. =)
De flesta filmer handlar om hur de träffades (Eller så handlar filmer om nåt helt annat där relationen inte har nån större betydelse ändå) Serier är lite annorlunda eftersom de handlar om ett större tidsperspektiv. Men när det kommer till serier så brukar det ändå vara liksom en balansgång mellan om de är tillsammans eller inte. Det är väldigt få serier som visar relationer som inte balanserar på det där tunna strecket som relationerna tycks hänga på.
Även i de relationer som varit mer eller mindre långvariga och på riktigt har det varit pauser i relationerna som om det inte tas på allvar. Kanske inte främst av karaktärerna då det ofta är rimliga scenarion. Men utan av de som skriver serierna som vill skapa mer drama och reaktioner.
Men faktum är. Man behöver inte skapa drama på det sättet. Måste man nödvändigtvis knöla in drama (japp jag skulle önska att det fanns fler serier utan tjafs alls) så går det faktiskt utmärkt att ha drama i form av "vi mot dem" snarare än "jag mot dig" Alltså, relationer där man tacklar utomstående problem tillsammans.
Hm. Nu har jag skrivit typ ett helt inlägg utan att ens nämna serien jag tänkte. Så jag ska göra det nu och det blir ett längre inlägg än jag tänkt. Men whatever =)
The Fosters är en serie som bryter mot det normala i flatseriesammanhang samtidigt som deras relation känns som den mest naturliga och realistiska jag sett på läääääänge. Det är såna småsaker som gör att det känns naturligt och relistiskt.
De flesta filmer handlar om hur de träffades (Eller så handlar filmer om nåt helt annat där relationen inte har nån större betydelse ändå) Serier är lite annorlunda eftersom de handlar om ett större tidsperspektiv. Men när det kommer till serier så brukar det ändå vara liksom en balansgång mellan om de är tillsammans eller inte. Det är väldigt få serier som visar relationer som inte balanserar på det där tunna strecket som relationerna tycks hänga på.
Även i de relationer som varit mer eller mindre långvariga och på riktigt har det varit pauser i relationerna som om det inte tas på allvar. Kanske inte främst av karaktärerna då det ofta är rimliga scenarion. Men utan av de som skriver serierna som vill skapa mer drama och reaktioner.
Men faktum är. Man behöver inte skapa drama på det sättet. Måste man nödvändigtvis knöla in drama (japp jag skulle önska att det fanns fler serier utan tjafs alls) så går det faktiskt utmärkt att ha drama i form av "vi mot dem" snarare än "jag mot dig" Alltså, relationer där man tacklar utomstående problem tillsammans.
Hm. Nu har jag skrivit typ ett helt inlägg utan att ens nämna serien jag tänkte. Så jag ska göra det nu och det blir ett längre inlägg än jag tänkt. Men whatever =)The Fosters är en serie som bryter mot det normala i flatseriesammanhang samtidigt som deras relation känns som den mest naturliga och realistiska jag sett på läääääänge. Det är såna småsaker som gör att det känns naturligt och relistiskt.
Inga impulsiva passionerade scener utan djupare mer emotionella saker som att hålla handen och bara umgås. Som när man varit tillsammans många år och planerar att vara det läääääänge till.
DET är vad jag vill se. Vad jag saknat i serier. Vad som berör mig. Vad jag själv längtar efter. Vad jag tror på.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar